Brottsoffer berättar är en läse/lärobok - här följer ett läsprov från sid 257:

Han som tagit min bil och kört den dömdes till vård inom socialtjänsten. Han ska betala mig för det uppbrutna rattlåset och bärgningen. När vi gick ut därifrån frågade jag åklagaren vad jag skulle få. ”Tvåtusenfyrahundra var det väl”, sa han. ”Men jag har ju förlorat mer än åttatusen, varför måste han inte betala dörrlåset åtminstone?” undrade jag. ”De tyckte att det inte var visat att det var han som hade brutit upp det, han erkände ju inte det.” ”Men... han hade ju tagit bilen...?”

”Hade han nekat till att ha brutit upp rattlåset så är det inte ens säkert att du skulle fått för det och för bärgningen. Det här gick ändå hyfsat, de flesta åker ju inte alls fast. Och åker de fast blir det inget åtal, de som gjort det nekar helt enkelt och så läggs inget vidare krut på det.

Du får ta den här diskussionen med ditt försäkringsbolag, det blir väl så att det är bolaget som betalar dig och som kräver honom på skadeståndet. Vad bolaget betalar till dig kan ju bli en annan summa än vad bolaget får från honom.” ”Jag har bara tyckt att jag haft råd med trafikförsäkringen, så jag får inget alls för sånt här. ”Så tråkigt, jag måste ge mig iväg nu, tack för idag.”

Då jag kom till kassan på tingshuset för att hämta de tvåhundratjugo kronorna visade det sig att dom hade stängt. Så jag får gå dit en annan dag och hämta pengarna. Men jag jobbar ju när de har öppet, nåja, det ordnar sig väl, men ändå.

Efteråt har jag tänkt mycket på hur det var. På att jag förlorade sex tusen kronor fast jag inte gjort nåt, det kostade mig tre gånger så mycket som han ska betala för mina grejer, och så har jag tänkt på att han inte fick något straff alls egentligen. Utom fem hundra kronor till en brottsofferfond.

Han hade ju redan kontakt med det sociala. Och så tänkte jag på all tid som gått åt för mig, och på att jag fick 220 kronor för den tid jag var på rättegång medan hans advokat fick ett par tusen. Jag är jättearg faktiskt. Det är så orättvist. Nästa gång den där killen är på fest med sin flickvän och de inte har råd med taxi – blir det likadant för någon annan som mig då?
Det är dyrt att ha bil, det är billigt att stjäla bilar. Så är det


Stensjön är en roman om brott begångna i ett stugomrde. - här följer ett läsprov från sid 74:

Olle Alm nickade allvarligt.
Jag har idag fått reda på att en björktrast skjutits här på området med just ett sånt vapen. Det visade sig vara en fågel som fötts upp av en familj här på området. Ett barn är förtvivlat.

Jag har hunnit prata med dom andra i styrelsen och vi har bestämt att från och med nu är alla vapen bannlysta, till och med slangbellor och pilbågar. Några frågor? Synpunkter?
En kort tystnad följde.

Samtliga närvarande hade huvudena fulla med frågor, men ingen ville ställa dem nu.
Olle höjde handen något för att markera mötets slut med ett imaginärt klubbslag.
Jo det var så sant, avbröt han sig mitt i gesten, jag har själv en sak ytterligare. Ska vi arrangera den sedvanliga kräftskivan i år?

Fest? Allas tankar gick till midsommaraftonen.
Så reste sig Bengt Sundin och sa:
Jag tycker att den här sommaren har varit ledsam nog hittills. Vi kan behöva träffas under gemytliga förhållanden. Som ni väl alla vet så har Dagmar och jag tänkt sälja, men eftersom det visat sig svårt, för att inte säga omöjligt, så vill vi i alla fall kunna trösta oss med att vi får vara med om en kräftskiva till.
Åter blev det tyst.

Olle ställde propositionen positivt:
Beslutar mötet att vi ska ordna den sedvanliga augustifesten?
Några spridda jarop hördes.
Jag finner frågan med ja besvarad. Styrelsen kommer att bestämma tidpunkt och senare meddela den via anslagstavlan vid brevlådestaketet. Ni i styrelsen som är här, är ni snälla och stannar kvar sä att vi kan talas vid en stund. Tack för idag och tänk noga över vad kommissarie Kvarnström hade att säga.

När Anders släckt nattlampan den kvällen konstaterade han för sig själv: Vande är dräpt, jag har varit otrogen och Kro-Kro är skjuten. Men det som verkligen bekymrar mig är visst att den där förbannade skrivbordslådan gick sönder.


Bara till låns är en roman om en kvinna som levde 1806 till 1883.- här följer ett läsprov från sid 208:

Luften var så tjock av blöta snöflingor att rovoljelyktorna inte förmådde lysa upp många alnar omkring sig när de gav sig iväg. Till rätt adress var det inte svårt att hitta, men väl där fanns flera oupplysta ingångar från gården att välja mellan. Några andra givmilda donatorer syntes inte till. Efter att ha frågat sig fram, visades de ner för en halvtrappa i en huslänga som Maria Christina först tagit för ett stall.

När dörren till Bergwalls öppnades slog en unken doft av mögel, vått ylle och sur mjölk emot dem. Det var längesedan Maria Christina känt fattiglukten så tränga sig in i näsborrarna. En liten oljelampa som stod på ett spretigt bord i mitten av rummet förmådde dåligt lysa upp hörnet frön vilket en kraxande, kvävande hostning hördes.

- – Vi såg branden... började Maria Christina förklara, men avbröts av att en kvinna kastade sig ner på golvet framför hennes fötter. kvinnan kysste gång på gång fållen på kappan medan hon gnällde:
– Jag är syster till den stackars nyförlösta. Hon är dessvärre inte i skick att stiga upp för att ta emot.
– Jag har några klädesplagg med, sehär, sade Maria Christina och lade en liten packe tyg på bordet som vickade till. Hon fick fatt i bordskanten och lade packen bättre till rätta. Brådskande fortsatte hon:
– Vid dörren står tre kappor mjöl, vi måste skynda.
– Tack, tack, tackar allra nådigaste. De tre gåvorna ska förvisso komma väl till pass, så fint med kläder. Men se – det är så mycket som fattas... det gives inte möjligen en slant också... ?
– Nej, sade Maria Christina med sträv röst och vände sig om för att gå.

Men kvinnan som rest sig högg tag i hennes arm.
– Släpp mig, så släpp taget då! utropade Maria Christina gällt.
Hon ryckte häftigt till och kom loss, fick fatt i Mie och de tumlade ut i den mörka farstun.
Ute på gården drog Maria Christina begärligt in den kalla vinterluften i lungorna, vände ansiktet uppåt och lät snöflingorna dala ned på huden. Utan att säga ett ord började de gå hemåt. Vad grubblade Mie över? Klandrade hon henne för att inte ha varit mer frikostig? Maria Christina ville inte fråga – hon hade inga dugande svar.

Mången natt därefter väcktes Maria Christina av Mies ångestrop – flickan såg hur gardiner brann och hon hörde skrik från barn som stängts in bakom ridåer av röda flammor.
Åtminstone det goda med sig hade Mies upplevelse av branden att hon börjat läsa tidningar. Louis fick flera gratisprenumerationer och han kunde dessutom furnera familjen med senaste nytt från den turbulenta tidningsvärlden.

Walls veckoblad, som bytt namn från Söndags-Tidningen till Friskytten sålde i ungefär 500 exemplar. Söndagsbladet hade fått vidkännas en avsevärd nedgång sedan den blivit kungavänlig, men trycktes ändå i en flera gånger större upplaga än Friskytten. En skandal skakade Aftonbladet, landets mest lästa tidning. Dess välkände skribent Carl Jonas Love Almqvist anklagades för bedrägeri och mordförsök.

Att ägaren Lars Johan Hierta, avgick som tidningens ledare berodde enligt Louis inte alls på att han tagit speciellt illa vid sig, han passade helt enkelt på tillfället att göra sorti.